Idag är ingen rolig dag, den var rätt okej till grodorna hoppade ur min mun...
Varför ska jag alltid vara så uppriktig, varför kan jag ibland inte tänka först innan jag talar...
För ni som inte vet så bor jag tillfälligt inneboende hos min mamma pågrund av olika orsaker som jag inte orkar ta upp nu. Då jag är arbetssökande så går jag ju då hemma hela dagarna och eftersom jag har 60% a-kassa, snart ingen alls så har mamma varit snäll och sagt att ingen hyra behövs betalas, då har vi i stället delat på maten, jag har tagit någon räkning i mellan åt och så sköter jag mark servicen här hemma, diskar, städar, handlar, tar in post, lagar mat, tvättar + andra saker....Och ibland tappar jag bara sugen, jag känner det som min plikt att vara duktig hela tiden, ibland orkar inte kroppen med, då jag börjat sova dåligt och har rätt ont i mitt opererade knä och det andra för den delen, fick ju domen (atros) för ett tag sedan...
I alla fall brast det lite för mig idag då jag snackade med mamma, sa att det kändes som hon inte uppskattade det jag gör, att hon bara kan komma hem till maten serverad och så vidare...
När allt det där trillat ur min mun, så drabbades jag som så många gånger förr av djup ångest över mitt beteende, och började se till mig själv att hur mycket visar jag att jag uppskattar min mamma, ja kanske med handling, men hur många gånger med ord. Jag har ju lätt att känna mig sårad av vissa saker mamma säger, men det hoppar ju apor ur munnen på mig med riktat till henne, inte för att såra, mest egentligen för skämt, men om jag inte tar hennes ord på skämt varför ska hon då ta mina så...
Gud känner mig rätt förvirrad, förbannad och frustrerad att jag som 36-åring inte kan klara mig själv, att jag inte kan ha ett eget boende, ett jobb, ett liv.....
Det är väl mer dom små gesterna och sakerna jag tänker på, som att köpa en tidning mamma tycker om då jag handlar, att köpa ett visst pålägg som jag vet hon uppskattar. Att som igår då hon jobbade sent, ha poppat popcorn och gjort kaffe tills hon kom hem....Kanske nämner hon orden av uppskattning, kanske är det jag som inte hör dom!
Touchy kan jag bara säga! Mycket rörande. Hoppas att det löste sig ändå!
SvaraRaderaMan får se om sig själv och sin omgivning lite oftare och inte vara rädd för de små komplimangena som värmer i vardagen.
Det är precis som med företagande!
Hur ofta tackar man en kund som troget betalar in de fakturor man skickar? Hur ofta säger man ett gott ord tillbaka som tack för att de försörjer en?
Få beröm av dem för gott utfört arbete (vilket gör dem villig att glatt betala räkningen man precis skickat.) händer lite då och då att man får men hur ofta säger man ett tack tillbaka...?
Nej på den punkten är vi nog alla lite för tysta! Fram för mer beröm och träna på att säga tack lite oftare! Det skulle vi nog alla må bättre av! Detta sagt nu till alla som läser detta och inte (bara) till dig M.
Tack :)
SvaraRaderaJo det brukar lösa sig, jag brukar ofta ringa upp då jag drabbats av ångest efter det jag sagt, och beom ursäkt..Men ibland så kanske inte det riktigt räcker..Jag menar kam man komma undan med ett ursäkta förlåt hela tiden grodor eller annar hoppar ur munnen, man måste försöka behärska sig också tycker jag...
Denna gången valde jag att inte ringa, var rädd om mamma skulle säga något att jag kanske slulle ta det fel och i stället börja tjafsa igen..Så jag skickade ett sms, och efetr hon kom hem har vi inte nämt eller prata om det...
Annars brukar vi inte ha några problem att vara öppna mot varandra och prata om allt, så är vi båda...
Något jag blivit bättre med åren är det här med komplimanger, jag försöker att beräätta för folk i min närhet hur mycket dom betyder för mig och deras stöttning och som du säger säga tack.....Jag tycker själv jag e bra på dom sakerna, men säkert faller jag också där ibland som så många andra...
Man får aldrig börja ta någon för given!
Så sant så sant! Ta aldrig någon för given!
SvaraRadera