Den där enorma saknaden efter närhet, värme och omtanke...
En famn att krypa närmare, en kropp att slå mina armar om, borra in min näsa och känna någon annans lukt...
Efter 6 år som singel har jag lärt mig leva med saknaden, men vissa dagar gör den sig mer påmind än andra...
Var är du som ska få min värld att gunga och få mig att sväva på små rosa moln, alldelens så där gulligt förvirrad och nyförälskad ...
Jag saknar någon att dela mitt liv med, dåliga som bra dagar, sorg, glädje, hopp, drömmar och fantasier...
Men i stället får jag höra, att kärleken kommer då du minst anar dig och visst är det kanske så....
Dock har jag ofta dåligt tålamod, och varför vänta mer än nödvändigt *ler*
Puss på pannan alla ni underbara människor där ute
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar