(Bilden är lånad)
Min Story
Jag har alltid så länge jag kan minnas varit en tänkare och en person som gärna ältar saker och ting då jag har svårt att släppa saker. I längden kan det vara jobbigt då man känner att tänkarna kan ta över. Jag har även sedan tonåren haft ett dåligt självförtroende och när mobbarna slutade var det jag själv som fortsatte trycka ner mig själv, det mesta jag gjorde dög i andras ögon dock sällan i mina egna...
Jag har sällan varit bra i skolan utan mer tyckt om när det varit något praktiskt, inlärning inför prov var alltid tuff och jag behövde god framförhållning för att hinna få in allt och oftast när provet kom så låste sig min skalle av stressen av att göra dåligt ifrån mig.
Sedan 1 år tillbaka studerar jag igen, men nu på komvux och till undersköterska. jag var rätt stressad och orolig att inte klara av takten första terminen, men jag avslutade den med 4 st MVG, oj så bra betyg hade jag ju aldrig haft, på gymnasiet gick jag ut med 2,8 i snitt...
Det betyget blev en sporre så klart!
På midsommarafton då jag hade lov från skolan så fick jag säkerligen en panik eller ångest attack, har ingen aning vad som utlöste den men jag fick svårt att andas och hjärtat slog stressigt. Väl på vårdcentralen i Ulricehamn kollade dom syresättningen samt EKG, och den var inget fel på mig, stress och kanske ångest var läkarens diagnos.
Sedan var det lugnt, jag började andra terminen, trivdes så där i klassen och drog mig lite undan. Fokuserade för fullt på skolan och göra bra ifrån mig, hade lite stressat hjärta en del kvällar då jag gick och la mig, försökte lugna mig med att det inte var något farligt..Andra terminen slutade den också med 4 st MVG, något jag inte alls trott att jag skulle få igen. Det blev jullov, jag jobbade lite, njöt av ledighet, mådde rätt bra.
Men jag tror att något har saknats, någon vän att hitta på något med, kanske har jag varit under stimulerad för på slutet nu känns det som jag stått fast i mitt liv, allt har gått på som vanligt, men kanske fanns där en saknad på en nära vän att göra saker med, någon att prata med, känna förtroende för, något jag aldrig riktigt fått under dom 2 år jag nu snart bott här nere..
Det har varit en del annat också, vi började för ett tag sedan vår andra utredning runt barnlöshet. Läkaren vi träffade i Borås var jätte bra dock har jag både min ålder och övervikt emot mig, det sista är det som väger tyngst (och det är ju sant) Beskedet vi fick var att jag måste gå ner i vikt och något befruktningsbesök kunde jag inte få av landstinget för då måste man vara under 38 år och ska man bekosta det själv är det en dyr historia som kanske då inte tar eftersom jag e en tjockis...hmmm
Det har tagit mig rätt hårt, jag har velat ha barn sedan jag var 21 år, nu när jag har träffat mannen i mitt liv då kanske det inte blir av..Beskedet fick vi en tisdag v.6 och på torsdagen snackades det betyg och hur man låg till och då hade jag bara hamnat på ett G vilket inte e farligt men det blev en ögonöppnare för mig själv att jag inte mått så bra och att inspirationen har fattats, än om detta är något jag verkligen vill.
Så jag släppte allt, man kan säga att allt rasade inombords och jag började tok lipa och kunde knappt sluta, en klasskompis sa att hon hade en vän på öppenpsyk jag kör dig dit så får du prata med någon och det var nog det jag behövde. Hon var inte där men jag fick prata med en väldigt trevlig man. efter samtalet skulle han ringa upp mig efter han pratat med sjuksköterskan. Svaret några timmar senare var att dom inte kunde hjälpa mig där utan att jag fick vända mig till vårdcentralen, ringde direkt och fick en akut tid senare på dagen.
Sedan började allt gå snett, ja det insåg jag ju inte då utan det har jag ju insett så här i efterhand. Jag var utpumpad och efter att ha berättat om mina symptom som dyker upp ibland, att jag åkt in akut då jag blev rädd jag skulle dö, att jag varit sjukskriven för utmattningssymtom i 3 mån för flera år sedan. Ja du som läser till undersköterska vad skulle du rekommendera, ja sa jag , vet ju bara att ofta inom psykiatrin rekommenderas terapi i samband med medicinering. Det slutade med att jag skulle bli kallad till samtal hos psykoterapeut och fick utskriven medicin som heter Cipralex 10 mg (kanske har någon av er hört talas om den eller själv kanske ätit den) jag förstod nog inte riktigt vad det var för tablett, hur den fungerade och att den skulle ta 2 - 4 veckor innan den fick effekt för då skulle jag aldrig sagt ja till den, speciellt INTE då jag drabbades av flera biverkningar.
Jag började ta tabletten den 12 feb på min födelsedag, några dagar efteråt började jag känna mig konstig, avtrubbad, känslolös, slö. Jag fick kraftiga diarréer, ingen matlust (den var inte mycket jag åt) elstötar och pirrningar i ansiktet och huvudet, hjärtklappning, skakningar, frossa och som ett iskallt band över bröstet med pirrningar.
OERHÖRT OTÄCKT när man inte känner igen sig själv, jag låg här hemma som en kåldolme under täcket, jag reagerade starkt på tabletten, dock funkar tabletten så att symptomen man har på sin depression, ångest, oro förstärks under dom 4 första veckorna vilket är riktigt obehagligt, man mår ju dåligt som man gör man vill ju inte att det ska förstärkas till det dubbla.
Ringde flera dagar sjuksköterskor på vårdcentralen, fick inte tala med min läkare, ringde sjukvårdsrådgivningen under helgen men fick rådet att bita ihop och stå ut bara tills jag pratat med min läkare efter helgen.
Stackars min sambo som behövt få se mig så här.
På lördagen efter att ha ätit medicinen i 7 dagar tog jag ett drastiskt beslut (vilket man inte ska göra utan att rådfråga sin läkare) att DIREKT sluta med medicinen, än om jag kanske skulle få utsättningssymtom, jag läste bipacksedeln och dom skulle inte vara värre än det jag just gått igenom så jag tänkte det fixar jag. När jag började med medicinen hade jag lov, och skulle jobba 3 dagar men det gick ju inte alls, nu har skolan börjat, men denna veckan är jag hemma för att återhämta mig och finna kraften igen.
Jag känner att allt började i fel ände, hade jag varit mer närvarande eller haft med mig någon som stöd vid läkarbesöket (min mamma har tex. jobbat 34 år inom psykiatrin) och förstått hur medecinen funkat och hur lång tid det skulle ta hade jag tackat nej direkt.
Dessutom tycker jag det är hemskt att man skriver ut en sådan medecin till någon som söker hjälp första gången, akut samtalstid hade ju varit bättre i mitt fall...
Just nu försöker jag bota mig själv, tänka på att sänka kraven, jag hoppas få täta samtal framöver, vara ute i naturen, njuta av livet, träna (eftersom jag mår bra av det), avslappning, kärlek från dom jag har runt mig och så har jag en tablett som heter Atarax (mot oro) vid behov och det är tryggt att bara ha den hemma...
Så just nu är mitt fokus på hälsan, nu vet jag hur det känns när stress, oro och ångest hopar sig i kroppen och blir inte rädd på samma sätt när jag drabbas av fysiska symtom.
Detta är min historia och vi är många som mår dåligt i vårat samhälle och pressar oss på olika sätt och det går ofta bra en stund tills allt oftast rasar och man ser sig själv där på botten...
Så stanna upp ibland och ifrågasätt dig själv!
Maria
P.S Cipralex är en medicin som innehåller escitalopram som tillhör en grupp antidepressiva läkemedel som kallas selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) Dessa mediciner verkar på serotoninsystemet i hjärnan genom att öka serotoninnivåerna. Störningarna i serotoninsystemet anses vara en viktig faktor i utvecklingen av depression och besläktade sjukdomar.
