I fredags morse åkte mamma hem till sig igen för att åka vidare upp till släkten i Ume och kvar är lilla Selma, så nu får vi testa på hur det är att ha valp igen. Var ju några år sedan sist då Zingo hunnit bli 6 år.
Jobbade i fredags, men fick dessvärre gå hem tidigare då magen bråkade med mig, mådde dessutom inge vidare i min ångest och depression och bryt ihop då jag kom hem, grät så jag aldrig trodde tårarna skulle sluta. Pratade med mamma och grät så klart igen, tål inga omställningar, vill jobba men känner att det är jobbigt nu. Vilket ofta slutar i att jag blir förbannad, irriterad, ledsen över att jag nu för tiden inte tål något, att jag blivit så skör och att symptomen ångesten ger mig sitter i hela dagarna är frustrerande...
Och jag vill hitta roten till problemet, vad är det som löser ut symptomen hela tiden. Ja jag vet att skolan och pressen var en sak, men den är ju över och ska jag vara ärlig är symptom jobbigare nu (mildare, men sitter oftast i hela dagarna) och det hade jag ju inte när jag gick i skolan..hmmmm man fattar ingenting.
Tycker inte jag kommit någon vart sedan jag började hos min psykoterapeut i februari och skulle nu vilja testa KBT som jag hört så mycket om..På onsdag ska jag börja få lektioner i kroppskännedom hos sjukgymnasten, där jag ska få hjälp med andningen, meditation, avslappning med mera. Allt jag har velat hela tiden är att få de rätta redskapen att utan medicin klara ut detta på egen hand och givetvis med hjälp av nära och kära...
Mamma blev ju så klart förkrossad igår när hon hörde hur jag mådde och sa direkt att då stannar jag bara i Ume över helgen och inte de 3 veckorna som det var tänkt, och ja jag vet att hon får och ska ta egna beslut och jag kan in te bestämma över henne men jag kan inte låta bli att känna att människor runt mig på något sätt inte får leva för att jag ständigt måste passas och ställas upp på.
När jag får dessa tankar kan jag känna skuld, att livet blivit som det blivit, men så finns den där lilla rösten på axeln som säger till mig att detta är inget jag kan styra eller själv har valt och människor runt mig känner inte att dom offrar något dom ställer upp för mig av kärlek!
Så jag sa åt mamma i telefonen att inte boka om sin resa ännu att jag måste få ta en dag i taget för jag vill ju att mamma också ska få må bra och göra det hon nu sett fram emot. Tankar har funnits att sjukskriva mig en vecka för att samla kraft, batteriet hinner liksom inte laddas upp på 1-3 dagars ledighet. Att försöka klara av ett liv, ett jobb och det trots mina äckliga ångest symptom som nu satt sig fast i halsen och ger en ont i halsen/kvävningskänsla är inte trevligt och gör mig matt och trött.
Det skulle vara trevligt att åter se den glada, ibland positiva, livsglada Maria igen, jag vet det kommer hända. Men det är väl som med vilken sjukdom som helst, man vill bli frisk direkt och detta får jag nog försöka acceptera att det kommer ta tid.
Maria
