FY FY FY!
I dag började jag min praktik, som alltid inför något nytt så har man spänningar i kroppen och är lite nervös, än om man tycker att allt är lugnt och att man har allt under kontroll.
Har några dagar haft ett obehag i kroppen, kan inte ta på det, känslan finns bara där.
Har man drabbats av ångest så vet man hur obehaglig den är och vill till vilket pris som helst bli av med den för vem sjutton vill gå och må dåligt om man inte behöver.
Då är man inne i ångestens ekorrhjul, ju mer man vill tränga bort tanken och känslan, samt rädslan vart man är få en attack gör att man hela tiden matar sin ångest, vilket gör att man gör sig ännu mer sjuk, då drabbas man av förväntningsångest...YEAA som det inte detta vore nog..
Dagen på praktiken sprang iväg men hela tiden fanns den där obehags känslan i kroppen, jag skippade träningen då jag kände att kroppen var slut. Åt middag, satt vi datorn, pratade med mamma, såg lite på tv och gick och la mig kring 22.30, väl i sängen kom dom förbannade skakningarna i benen som jag inte kan kontrollera och fast ha testat mitt knep musik i lurarna och dans så vill det inte sluta och jag gav upp, kokade en kopp te och satte mig här för att skriva av mig lite. Testade att ringa mamma, tänkte att ett samtal kunde ge bot, men hon hade stängt av telefonen och låg och sussade vilket är förståligt...
Klockan ringer 5.50 i morgon och kommer jag inte i säng snart kommer det bli tufft att sätta sig 4 mil enkel väg till praktiken för ett arbetspass på nästan 7½ timme. I värsta fall får jag väl vara hemma och ringa och förklara varför jag inte kommer.
När jag får mina reaktioner vet jag aldrig vad som utlöst dem och kan därför inte analysera och försöka förstå vad som utlöser detta krig min kropp sysslar med..
Jag känner mig liten och ledsen......
Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar