Saknaden är stor efter någon att dela sitt liv...
Så jäkla trist att gå igenom livet själv, visst finns det många i ens liv som fyller många tomrum, men inte alla....
Vart e du som liksom jag kan sitta tyst och bara vara i stunden..
Som njuter av det lilla runt mig, som tycker det är mysigt då jag kommer smygande upp bakom dig och lägger mina armar runt dig, trycker min näsa mot din hals och bara andas in din lukt...
Längtar att mina händer och fingrar ska få gå upptäcksfärd över din kropp, höra din andning bli tyngre, bli förtrollad av dina ögon, falla djupare ner i förälsken av dina heta kyssar...
Sitta uppe halva natten, med en flaska vin eller några öl och bara snacka, om allt och inget....
Vart e du som kan se förbi min övervikt och i stället se mitt sårbara och varma inre, samt andra kvaliteer....
Att få dela sorg, tårar, skratt med någon.
Kanske är du för nära för att jag ska se dig, eller så kanske jag är blind?
Det kommer, det kommer - förresten, jättefint skrivet!!!
SvaraRaderaJo jag vet att det dyker upp när jag minst anar det, men för den skull blir ju inte saknaden mindre...
SvaraRaderaTack för din komplimang
Det var ingen komplimang. Det var en sanning ;)
SvaraRaderaJo såklart att saknaden ändå finns där.Tänk på dina fina vänner du har så kanske saknaden blir mindre - om än bara för tillfället.
Kramar!!!