Ja för mig är det viktigt att få vara jag, och att jag vet vad jag är, vilket kan vara rätt komplicerat och ibland förstår man inte på sig själv. Men den historian tar vi inte nu för den kan ju med risk bli hur lång som helst.
Det jag menar är att under många år var jag någon som folk ville att jag skulle vara, speciellt i tonåren då jag var en grå mus som nickade och höll med andra, deras åsikter blev mina.
Under ett förhållande blev jag nertryckt och att vara jag, lite djup och då lite deprimerad var inte okej.
Nu har jag blivit stark nog och jag vet vad jag vill och inte vill ha i mitt liv, jag har fått skinn på näsan och makten över mitt liv....
Jag anser det är viktigt att än om man blir kär och går in i ett förhållande så delar man tvåsamhet, men jag är fortfarande jag (en egen individ) jag kommer aldrig att sitta ihop med min blivande partner. Jag har behovet av ensamhet för att få tid bara för mig själv (ja jag vet det låter flummigt) och ladda batterierna. Att man kan göra saker på skilda håll, ha egna vänner och intressen. Förstår mig inte fel jag gör gärna saker med den jag älskar (mer än gärna) men man får inte tappa bort sig själv.....för tappar du dig själv, då har du tappat allt! Man kan inte bara ge, man måste också få.....
Mycket kloka ord!
SvaraRaderaDet du skriver är en sådan självklarhet!
SvaraRaderaJag kan bli så arg på människor som går omkring och tror att hela livet blir rosenskimrande rött så fort dom går in i en kärleksrelation. Och lever sina liv genom den andre. Redan där slutar dom att leva.
http://blurrygirl.bloggspace.se/228904/The-king-has-lost-his-crown/
Idag är det annorlunda jämfört med då jag skrev texten som länken länkar till. Min första blogg som också blev min räddning när jag försökte hitta tillbaka till mig själv, till mitt gamla jag, efter tre års förhållande.
Idag är det annorlunda på så sätt att jag hittade min bästa vän och vi gifte oss med varandra. Idag lever jag som jag lär - Då levde jag som andra förväntade sig utan att jag förstod det. Det är d lilla som dominerar ibland fastän man inte märker det.
Men som sagt, idag är det annorlunda!
Kram! :)
Tack Christofer ;)
SvaraRaderaJa som du tycker jag det är viktigt att inte tappa sig själv och den man är bara för att man väljer att dela sitt liv med någon
Tack Casalott för din feedback...
SvaraRaderaFast det är inte självklart för alla, det finns många där ute som vill göra om den dom älskar...
Har som sagt själv varit tillsammans med någon som tillslut sög alla must ur mig och tillslut var jag inte jag längre, till och med min mammma och andra i min närhet kände inte igen mig....
jag har också själv helt gått upp i en relation, då jag var så kär, allt var rosa skimmrande, hans liv blev mitt, och maria ja hon tappades nog bort på vägen. Jag tror det är lätt att förblindad, men jag tror också starkt på att vi ständigt förändras, och bara för att vi trillat ner i vissa gropar behöver vi inte göra det nästa gång vi försöker.
Kram
Jag är väl medveten om att det är mer en normalitet att gå upp helt i en relation än att inte göra det - på d sättet du beskriver. Men när jag gick helt upp i den förra relationen blev jag som folk mest är efter 20 års slentrian av äktenskap där bara ytan spelar roll. Likgiltig men d skulle minsann ske på mina villkor. Han blev aldrig min vän. Han var aldrig i mitt liv på samma villkor som mina vänner. Han fick aldrig samma respekt som dom. Han fick aldrig samma stora kärlek. Jag kunde inte balansera för han var inte min vän.
SvaraRaderaDin och min bild av att gå upp helt i en relation skiljer sig markant märker jag, tänkte inte på det. Ber om ursäkt för min tankspriddhet ;)
Jag måste sluta här medans jag kan, för annars blir detta en av världens längsta kommentarer ;)
Kram!