Lite bilder från månaderna som varit

Pastagratäng a´la Maria

Farfar och Pappa mys

Lilla Selma på promenad (min mammas hund)

Nere vid sjön

Jo vi har haft lite snö vi också

 

 

/Maria



Tiden rinner iväg

(bilden tillhör mig)

 

Njut av bebistiden kommer jag ihåg man sade åt mig då hon vi längtat så efter väl kommit och jag höll henne i min famn.

POFF sa det bara och så har vi firat denna underbara dotters 1-års dag samt andra julafton, va hur gick det till?

 

Jag önskar att jag hade mer tid att skriva ner mina funderingar, både här och på min andra blogg.

men nä det hinns inte riktigt med och ska jag vara ärlig så när tid finns är det inte ett inlägg här jag prioriterar mest.

 

Då brukar tiden gå åt att plocka, diska, vila, surfa på webben (ni vet kolla Instagram och FB)

 

Det börjar lida mot sitt slut nu att vara hemma, var inne igår på försäkringskassan och ansökte om sista föräldrapenningen.

Den 2 mars (som är en måndag) blir det för den här mamman att skriva in sig på arbetsförmedlingen, något jag faktiskt inte alls ser fram emot, hade jag kunnat rent ekonomiskt hade jag fortsatt att vara hemma.

 

Vi ansökte förra året om förskoleplats men har inte fått någon ännu, då det är fullt i kommunen, nu har man gått och köpt prästvillan så tanken är att en ny förskola ska starta upp där i liten skala först nu i mars.

Tur vi har mormor som kan sitta barnvakt ...

 

Ja annars händer rätt mycket här, men mest kanske trista vardags grejer, när det gäller vår dotter är det fullt upp, nya saker hela tiden.

Sedan en tid tillbaka går hon, säger tack, mamma, pappa med mera.

Vi över på att äta själv och nästa veckan är tanken att operation ``sluta äta på natten`` ska börja, hon somnar ju inte själv heller men det är en annan historia...

 

Så livet knallar på, jus nu ser jag fram emot en resa till Göteborg som Daniel gav åt oss båda i julklapp, bo på hotell direkt på Avenyn under två dygn, shopping ska det nog bli en del (fick ju pengar i julklapp av svärföräldrarna) och på lördagen Melodifestivalen i Skandinavium...

LYCKA!!!!!!!!!!!!

 

/Maria



Vad händer?

 

Ja ni kära läsare, dagarna springer iväg och man vet knappat vad man gjort med dom.

I lördags vara i alla fall jag och min mamma till Svenljunga med Daniella då hennes babysim började igen.

Tror faktiskt att vi bara kommer gå denna terminen (gåt en förut) och sedan tar vi nog en paus till hon blir lite större.

Dels kostar det rätt mycket och sedan tycker jag inte det lärs ut så mycket nytt.

Bättre vi ser till att åka hela familjen varje eller varannan helg till den simhallen och badar själva så hon inte tappar bort det hon faktiskt har lärt sig.

 

Efteråt så åkte vi och fikade och sedan hem till mamma för då var Daniella super trött, hon somnade i mormors famn då vi kom fram och jag smög hem eftersom hon skulle sova där tills på söndagen...

 

Väl hemma gjorde jag ingenting, kändes som något fattades, var deppig, nere och tom.

Har med livet och faktiskt min sambo att göra och mer säger jag inte då det trots att jag behöver öppna mitt hjärta inte känns som det rätta forumet att göra det, inte mot han heller. Förhoppningsvis är det saker vi kan jobba på samt lösa om vi kan mötas på halva vägen.

 

Söndagen var en riktig slappis dag

 

Idag ska jag till sjukgymnasten klockan 15. 00 och träna

 

I morgon ska vi försöka masa oss till kyrkis och efter det åker jag med svärföräldrarna till Borås för att lämna in barnvagnen (punka på ett däck) och kolla på Sulky.

 

Onsdag styr jag, mamma och Daniella kosan mot Ullared och ett besök på Gekås med övernattning.

 

Maria



Livet rullar på

( vår dotter)

 

Ja så är det trots eller jag kanske skulle just för att livet rullar på, vissa dagar i express fart så har bloggen blivit liggande.

 

Jag har nämligen fått lägga vissa saker som jag gillar på hyllan och när det gäller en del trycka på paus knappen en stund.

 

Dygnet har ju faktiskt bara 24 timmar och har man barn (fattar inte hur föräldrar med mer än ett får tiden att räcka till) så får man prioritera om livet.

Är väl kanske så att jag varit van att ha alldelens för mycket tid och då speciellt att lägga på mig själv vilket har väl gjort att jag blivit avundsjuk på andra.

 

Men sanningen är ju också denna att jag skulle ALDRIG villa ändra eller byta bort det liv jag har nu, känner mig så enormt berikad med att fått ett barn och få känna på denna enorma KÄRLEK..

 

Så smått eftersom jag mår bra av att blogga så ska jag åter försöka fylla denna blogg med inlägg, kanske kommer dom inte varje dag, men målet är att det inte ska gå månader mellan inläggen.

 

Som vanligt kommer jag blanda mellan privata inlägg om livet, samt mode, musik och annat som ligger mig varmt om hjärtat.

 

Kram

 

Maria

Jag åkte iväg med en hund och kom hem med ett koppel

 

Den 30 maj var en sorgens dag.

Vad som skulle vara en hälsokontroll på vår hund Zingo för att få en status hur han mådde, då han varit lite krasslig ett tag.

Eftersom jag ska resa bort så ville jag inte lämna detta, utan bokade tid och fick komma direkt samma vecka.

Vi skulle dit på eftermiddagen, men dom ringde på morgonen och ville vi skulle komma direkt.

bara att ringa min mamma som skulle följa med samt stuva in både hund och barn i bilen.

 

 

Väl där så kände hon igenom honom och kunde rätt snabbt konstatera att han inte mådde så bra.

han hade tappat all muskelatur i den bakre delen av kroppen, dessutom kunde hon känna att han var hård i magen.

Innan jag gick in till veterinären hade jag dessutom vägt honom och det visade sig att han hade gått ner hela 12 kilo, vilket inte kändes så bra.

 

 

Hon frågade efter hon känt igenom honom hur jag ville gå vidare, blodprov, röntgen?

Ja då det kändes konstigt att ta något drastiskt beslut just då så valde jag att vi skulle röntga honom.

 

Det var där och då som det tragiska beskedet kom och mina farhågor att allt inte stod rätt till blev besannade.

 

Det visade sig nämligen där och då att han hade förstorad prostata, en deformering på sitt hjärta, svårt att syresätta sig, samt en väldigt stor tumör i magen.

 

Då föll tårarna, dom strömmade ner likt floder längst mina kinder och jag kände en sådan tomhet i kroppen.

Jag skulle ta ett beslut, ett beslut som i sig egentligen inte var svårt då jag älskar min hund över allt annat och inte ville att han skulle lida.

 

 

Efter ett samtal med min sambo för att berätta vad som hänt och ta ett beslut tillsammans så gick jag och pratade med min mamma som satt i väntrummet med min dotter.

 

Efter detta gick jag tillbaka till rummet där Zingo låg, efter en stund kom veterinären in och jag berättade att vi beslutat att han skulle få somna där och då, det fanns inget att göra för honom och att ta hem honom för att alla skulle få säga hej då, hade bara gjort ännu mer ont då vi skulle få vänta på själva avlivningen.

 

Så hon berättade vad som skulle hända, hämtade en stor lurvig filt till Zingo att ligga på och i väntan på att hon skulle fixa alla sprutor lade jag mig på golvet bakom min hund och bara höll om samt kliade honom.

Han var så lugn, precis som han förstod att han skulle få slippa lida, att han skulle få det bättre och att han om en stund skulle få skutta runt där på den gröna ängen med andra hundar i himlen.

 

 

Först fick han en lugnande spruta så han somnade och så fick han ligga ett tag.

Han började snarka och jag satt vid honom med huvudet i knät och sjöng samt kliade honom medans tårarna forsade ner för mina kinder.

Sedan kom veterinären in igen och nu med dosen som skulle göra att han somnade in för gott, men nu skulle han inte känna något i alla fall.

Efter ett tag så slutade hjärtat slå och andningen upphörde och min/vår älskade hund fanns inte längre hos oss.

 

Vi åkte hem och resten av dagen var som en dimma, jag mådde illa, grät, gick och lade mig och sov och hade nog stannat där i sängen några dagar om det inte varit för att jag har ett barn här hemma att ta hand om och som behöver uppmärksamhet.

 

På bokhyllan i vardagsrummet, har jag satt in några foton i fyra ramar samt ställt ett ljus som jag tänder varje dag.

Vi bestämde oss för att ensam kremera honom, så vi kommer om några veckor få hämta en liten papperslåda med hans aska.

Här hemma ska jag göra en liten minneslund med en sten och en skylt, dit vi kan gå samt tända ljus när vi har behov, jag kände att jag ville ha honom nära.

 

 

Till minne av vår ZINGO

 

 

Du var en väldigt ovanlig hund, jag brukade säga att du var en människa i hundförklädnad.

Du gav alltid enormt mycket av dig själv, till alla som fanns i din närhet och som ville ha en portion av din charm.

 

Du kom och backade in din kropp mot våra ben när vi satt för att bli kliad och du fick aldrig nog, tyckte du att vi inte kliade ordentligt kom en tas upp för att visa att du ville ha mer.

 

Du fes, rapade och snarkade som en hel karl och därför ekar det tomt och tyst i vårt hus nu, du tog ju så stor plats i vårt liv och våra hjärtan.

 

Du älskade mat, inte på slutet  dock och helst inte fodret utan det var allt annat som lockade.

Gnaga på ben, slicka ur Bregott asken, äta morgonmacka, få rester efter våra måltider, slicka tallrikar, äta frolic och annat godis.

 

När vi kom hem eller någon kom på besök, satte du klorna i trägolvet och rusade så fort du kunde, vilket gjorde att man alltid kände sig extra välkommen.

 

För att visa din kärlek så buffade du med din nos på våra kinder, öron eller andra kroppsdelar, vilket ibland kunde göra lite ont då du hade en sådan styrka.

Men vi lät dig göra det eftersom vi samtidigt tyckte det var rätt charmigt.

 

Sommar och värme gillade du aldrig och när vintern med sin kyla och snö kom mådde du som bäst.

På promenaderna lade du dig ner i snön och rullade, du brukade dessutom köra ner nosen i snön vilket resulterade i ett alldelens vitt ansikte.

 

Jag/vi saknar dig enormt, men vi får tänka tillbaka på alla 8 år och nästan 2 månader du levde och spred glädje i vårt liv samt alla underbara minnen vi fått med och av dig.

 

VI ÄLSKAR DIG ZINGO!

 

/Maria

 

 

 

 





Jag smälter

 

Vilket underbart leende hon har vår dotter,

det smälter en trött, grinig mamma varenda gång hon avfyrar ett...

 

Så då vet ni varför jag just nu prioriterar annat än min blogg, ser dock att jag hat trogna läsare som stannar kvar, sådant är roligt att se...

 

Maria



På promenad med kameran för att föreviga hösten

Vid lunch tid idag så gick jag och älsklingen ut med vovven, han brukar bara få en kort promenad då, men eftersom jag ville passa på att föreviga hösten lite innan alla löv ligger på backen så blev det en liten längre runda.

Här nedan kommer lite foto bevis!

 

Zingo och älsklingen

 

Jag älskar verkligen alla underbara färgskiftningar som försegår i naturen just nu, en härlig palett av kulörer att ta med sig in i sinnet i den mer snart annalkande vita årstiden

 

Maria