Den 30 maj var en sorgens dag.
Vad som skulle vara en hälsokontroll på vår hund Zingo för att få en status hur han mådde, då han varit lite krasslig ett tag.
Eftersom jag ska resa bort så ville jag inte lämna detta, utan bokade tid och fick komma direkt samma vecka.
Vi skulle dit på eftermiddagen, men dom ringde på morgonen och ville vi skulle komma direkt.
bara att ringa min mamma som skulle följa med samt stuva in både hund och barn i bilen.
Väl där så kände hon igenom honom och kunde rätt snabbt konstatera att han inte mådde så bra.
han hade tappat all muskelatur i den bakre delen av kroppen, dessutom kunde hon känna att han var hård i magen.
Innan jag gick in till veterinären hade jag dessutom vägt honom och det visade sig att han hade gått ner hela 12 kilo, vilket inte kändes så bra.
Hon frågade efter hon känt igenom honom hur jag ville gå vidare, blodprov, röntgen?
Ja då det kändes konstigt att ta något drastiskt beslut just då så valde jag att vi skulle röntga honom.
Det var där och då som det tragiska beskedet kom och mina farhågor att allt inte stod rätt till blev besannade.
Det visade sig nämligen där och då att han hade förstorad prostata, en deformering på sitt hjärta, svårt att syresätta sig, samt en väldigt stor tumör i magen.
Då föll tårarna, dom strömmade ner likt floder längst mina kinder och jag kände en sådan tomhet i kroppen.
Jag skulle ta ett beslut, ett beslut som i sig egentligen inte var svårt då jag älskar min hund över allt annat och inte ville att han skulle lida.
Efter ett samtal med min sambo för att berätta vad som hänt och ta ett beslut tillsammans så gick jag och pratade med min mamma som satt i väntrummet med min dotter.
Efter detta gick jag tillbaka till rummet där Zingo låg, efter en stund kom veterinären in och jag berättade att vi beslutat att han skulle få somna där och då, det fanns inget att göra för honom och att ta hem honom för att alla skulle få säga hej då, hade bara gjort ännu mer ont då vi skulle få vänta på själva avlivningen.
Så hon berättade vad som skulle hända, hämtade en stor lurvig filt till Zingo att ligga på och i väntan på att hon skulle fixa alla sprutor lade jag mig på golvet bakom min hund och bara höll om samt kliade honom.
Han var så lugn, precis som han förstod att han skulle få slippa lida, att han skulle få det bättre och att han om en stund skulle få skutta runt där på den gröna ängen med andra hundar i himlen.
Först fick han en lugnande spruta så han somnade och så fick han ligga ett tag.
Han började snarka och jag satt vid honom med huvudet i knät och sjöng samt kliade honom medans tårarna forsade ner för mina kinder.
Sedan kom veterinären in igen och nu med dosen som skulle göra att han somnade in för gott, men nu skulle han inte känna något i alla fall.
Efter ett tag så slutade hjärtat slå och andningen upphörde och min/vår älskade hund fanns inte längre hos oss.
Vi åkte hem och resten av dagen var som en dimma, jag mådde illa, grät, gick och lade mig och sov och hade nog stannat där i sängen några dagar om det inte varit för att jag har ett barn här hemma att ta hand om och som behöver uppmärksamhet.
På bokhyllan i vardagsrummet, har jag satt in några foton i fyra ramar samt ställt ett ljus som jag tänder varje dag.
Vi bestämde oss för att ensam kremera honom, så vi kommer om några veckor få hämta en liten papperslåda med hans aska.
Här hemma ska jag göra en liten minneslund med en sten och en skylt, dit vi kan gå samt tända ljus när vi har behov, jag kände att jag ville ha honom nära.
Till minne av vår ZINGO
Du var en väldigt ovanlig hund, jag brukade säga att du var en människa i hundförklädnad.
Du gav alltid enormt mycket av dig själv, till alla som fanns i din närhet och som ville ha en portion av din charm.
Du kom och backade in din kropp mot våra ben när vi satt för att bli kliad och du fick aldrig nog, tyckte du att vi inte kliade ordentligt kom en tas upp för att visa att du ville ha mer.
Du fes, rapade och snarkade som en hel karl och därför ekar det tomt och tyst i vårt hus nu, du tog ju så stor plats i vårt liv och våra hjärtan.
Du älskade mat, inte på slutet dock och helst inte fodret utan det var allt annat som lockade.
Gnaga på ben, slicka ur Bregott asken, äta morgonmacka, få rester efter våra måltider, slicka tallrikar, äta frolic och annat godis.
När vi kom hem eller någon kom på besök, satte du klorna i trägolvet och rusade så fort du kunde, vilket gjorde att man alltid kände sig extra välkommen.
För att visa din kärlek så buffade du med din nos på våra kinder, öron eller andra kroppsdelar, vilket ibland kunde göra lite ont då du hade en sådan styrka.
Men vi lät dig göra det eftersom vi samtidigt tyckte det var rätt charmigt.
Sommar och värme gillade du aldrig och när vintern med sin kyla och snö kom mådde du som bäst.
På promenaderna lade du dig ner i snön och rullade, du brukade dessutom köra ner nosen i snön vilket resulterade i ett alldelens vitt ansikte.
Jag/vi saknar dig enormt, men vi får tänka tillbaka på alla 8 år och nästan 2 månader du levde och spred glädje i vårt liv samt alla underbara minnen vi fått med och av dig.
VI ÄLSKAR DIG ZINGO!
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar